Byggnadsvårdspodden

Varför byggde hälsingebönderna enorma, praktfullt utsmyckade hus som de själva inte bodde i? Och hur tar vi bäst hand om detta säregna kulturarv i dag?

I det här avsnittet av Byggnadsvårdspodden har Lars Anders Johansson rest till Hälsingland för att träffa Lars Nylander, antikvarie vid Hälsinglands museum och forskare med inriktning på hälsingegårdarnas väggmåleri. Samtalet spelas passande nog in hemma hos Nylander – i en stor hälsingegård med elva uthus och bevarade väggmålningar.

Hälsingegårdarnas historia visar sig vara full av överraskningar. De stora husen var inte i första hand bostäder utan festhus, uppförda för livets stora högtider och framför allt bröllop. Till vardags kunde familjen bo betydligt trängre i ett mindre hus intill. Föreställningen att gårdarna byggdes av osedvanligt förmögna bönder är också en sanning med modifikation. Ändå satsades enorma resurser på byggnader, hantverk och målade interiörer. Varför?

Samtalet handlar om hälsingegårdarnas framväxt, byggnadsskick och sociala funktion, om timmermännen och målarna som skapade dem och om hur moden från städerna och Dalarna omformades efter hälsingarnas smak. Vi följer också gårdarna genom 1800- och 1900-talens ombyggnader och diskuterar vad autenticitet egentligen innebär i hus som förändrats av generation efter generation.

Slutligen blir det byggnadsvård på allvar: Vad bör den som köper en hälsingegård bevara? Vad kan förändras? Varför är tak och grund viktigare än att börja renovera interiören? Och varför kan det ibland vara klokast att helt enkelt låta ett gammalt rum vara i fred?

Medverkande i avsnittet:

Lars Anders Johansson, författare och journalist

Lars Nylander, antikvarie, Hälsinglands Museum

Sofia Zetterstrand om livet som dekorationsmålare

Dekorationsmåleri är ett av de hantverk som ofta finns mitt framför ögonen på oss, utan att vi riktigt ser det. Ådrade dörrar, marmorerade kolonner, målade tak, förgyllda detaljer och ytor som imiterar trä, sten eller reliefverkan hör till en lång hantverkstradition där måleriet inte bara förskönar, utan också formar upplevelsen av ett rum.

Dekorationsmålaren och förgyllaren Sofia Zetterstrand är verksam i Jönköping, där hon arbetar i en lokal som växlar mellan verkstad och ateljé: ibland fylld av långa paneler, torkställningar och praktiskt måleriarbete, ibland av bladguld, fina penslar och mer koncentrerat ateljéarbete. Vägen in i yrket gick genom lärlingstid hos en erfaren kulturmålare, utbildning i dekorationsmåleri och förgyllning i Tibro och vidare studier hos mästare i Frankrike.

I Byggnadsvårdspodden berättar hon om ett yrke som förenar konstnärlig blick, materialkunskap och byggnadsvårdande omsorg. Dekorationsmåleri kan handla om att skapa nya ytor, men minst lika ofta om att förstå, laga och komplettera äldre måleri. När nya dörrar sätts in i en kyrka där de gamla redan är ådringsmålade gäller det inte att sätta sin egen prägel, utan att träda tillbaka och försöka måla som någon annan. Penseldrag, pigment, verktyg, bindemedel och färgskikt blir ledtrådar i ett hantverkligt detektivarbete.

Sofia Zetterstrand talar också om äldre färgtyper och tekniker: om att måla med öl och torrpigment, om drickamålning, linolja, äggtempera och varför hon helst undviker plastfärg. Här blir materialvalen inte en nostalgisk detalj, utan en del av själva byggnadsvården. En målad yta är aldrig bara kulör. Den har djup, lyster, struktur och historisk läsbarhet.

Förgyllningen löper som ett närliggande spår genom arbetet. Bladguld, slagmetall, spegelramar, kyrkliga miljöer och dekorativa detaljer kräver precision, tålamod och respekt för underlaget. Det är ett hantverk där varje lager spelar roll och där slarv sällan går att dölja.

Det blir ett samtal om hur dekorationsmåleriet överlever i dag, om utbildningar, lärlingskap, förebilder och internationella hantverksmiljöer. Men också om vardagen som egenföretagande hantverkare: att hitta kunder, samarbeta med andra yrkesgrupper, vårda kroppen och fortsätta öva.

Medverkande i avsnittet:

Lars Anders Johansson, författare och journalist samt styrelseledamot i Svenska Byggnadsvårdsföreningen

Sofia Zetterstrand, dekorationsmålare och förgyllare, samt styrelseledamot i Svenska Byggnadsvårdsföreningen

Det hotade domkyrkoberget i Strängnäs

Strängnäs domkyrka är inte bara en kyrkobyggnad. Det är en av Sveriges mest laddade och bäst bevarade kulturmiljöer: en medeltida katedral på sin höjd, omgiven av murar, grönområden, äldre biskopsgårdar och spår av stadens långa historia som kyrkligt, pedagogiskt och politiskt centrum. Just därför väcker planerna på nybyggnation vid Domkyrkoberget så starka reaktioner.

I detta avsnitt av Byggnadsvårdspodden möter vi arkitekten och byggnadsvårdsdebattören Torun Hammar i ett samtal om vad som egentligen står på spel i Strängnäs. Diskussionen handlar om långt mer än ett enskilt byggprojekt. Vad händer när krav på tillgänglighet, service och verksamhetsutveckling kolliderar med hänsynen till en unik historisk miljö? Hur mycket kan man förändra utan att förbruka själva det värde som gör platsen betydelsefull?

Torun Hammar beskriver Domkyrkoberget som en sällsynt helhetsmiljö, där byggnader, landskap, siktlinjer, ljusförhållanden och historiska lager samverkar. Hon ifrågasätter om de föreslagna ingreppen verkligen är nödvändiga, om alternativen har utretts tillräckligt noggrant och om kulturmiljölagens skydd tas på allvar. Samtalet rör sig mellan arkitektur, stadsbyggnad, kyrkans uppdrag och den större frågan om hur vi i vår egen tid förhåller oss till det arv vi fått att förvalta.

Det här är ett avsnitt om Strängnäs, men också om något större: om gränsen mellan utveckling och förstörelse, och om varför kulturarvet måste försvaras innan grävskoporna står på plats.

Medverkande i avsnittet:

Lars Anders Johansson, författare och journalist, styrelseledamot i Svenska Byggnadsvårdsföreningen

Torun Hammar, Arkitekt

Stora Ekholmen söder om Vaxholm var länge en förbipasserad gåta i skärgården: en ö med vackra 1800-talshus som långsamt försvann bakom sly, igenväxning och förfall. När Gunnar och Kerstin Haglund köpte ön 2019 var rådet från många att riva och bygga nytt. De valde motsatsen.

Målet är inte att renovera fram en bekväm skärgårdsfastighet, utan att återskapa en hel kulturmiljö. Husen, bryggorna, trädgårdarna, gångarna, ekonomibyggnaderna och strandskoningen ska återfå sitt sammanhang. Varje del ska förstärka helheten. Därför arbetar de med gamla fotografier, byggnadsspår, äldre material och hantverksmässiga metoder. Det ska inte bara se rätt ut på avstånd. Det ska hålla i hundra år till.

I centrum för årets byggnadsvårdsläger står Ekorrhuset, eller Marieberg, en rikt utsmyckad villa i cottagestil från 1870-talet. Efter flera års arbete återstår nu de sista exteriöra delarna: verandorna. Nästan ingenting fanns kvar att reparera, men ruttna plankor i gräset och gamla fotografier har gett formerna tillbaka. Här blir byggnadsvårdens principer konkreta: att läsa spår, tolka förlagor och återskapa med respekt för det som en gång fanns.

Byggnadsvårdslägret är både arbete och kunskapsöverföring. Deltagarna kommer med Waxholmsbåten, installerar sig på ön och arbetar under ledning av erfarna hantverkare. Några har varit med flera år i rad, andra kommer för första gången. Förkunskaper är inte avgörande. Intresset är det viktiga.

Samtalet med Gunnar Haglund handlar om förfall, tålamod och ansvar, men också om glädjen i att ge en plats dess liv tillbaka.

Medverkande i avsnittet:

Lars Anders Johansson, författare och journalist, styrelseledamot i Svenska Byggnadsvårdföreningen

Gunnar Haglund, kulturmiljöentusiast, ägare av Stora Ekholmen

Står vi mitt i en ny rivningsvåg?

Vad är ett kulturarv? Är det enbart slott, kyrkor och äldre stadskärnor, eller också 1900-talets villagator där generationer har vuxit upp?

I detta avsnitt av Byggnadsvårdspodden medverkar opinionsjournalisten Malin Lernfelt, chefredaktör för Liberala Nyhetsbyrån och tidigare styrelseledamot i Svenska Byggnadsvårdsföreningen, i ett samtal om villaområdena som hotad kulturmiljö.

Villaområden är mer än bostäder. De är sammanhängande bebyggelsemiljöer som speglar hur människor har levt och hur städer har utvecklats under olika epoker. Gatustruktur, tomtindelning, trädgårdar, skala och proportioner bildar helheter som inte kan återskapas när de väl har brutits sönder.

Med exempel från Askim i Göteborg och Birkaområdet i Nacka belyses vad som sker när villor rivs och ersätts av storskaliga flerbostadshus. Frågan gäller inte enbart enskilda byggnader, utan hur hela områdens karaktär förändras. När förtätningen sker tomt för tomt riskerar småskaligheten och grönskan att successivt trängas undan.

Argument om effektiv markanvändning, kollektivtrafiknära byggande och social blandning ställs mot kulturhistoriska värden, livskvalitet och lokal identitet. Är det markens läge som skapar attraktivitet, eller är det hur platsen är utformad och gestaltad?

Malin Lernfelt framhåller att kommunerna, genom sitt planmonopol, har ett ansvar att värna helheter och att arbeta mer aktivt med detaljplaner och rivningsförbud där kulturvärden står på spel. I dag har villaområden ofta ett svagare skydd än andra typer av kulturmiljöer, trots att de tillhör de mest efterfrågade boendemiljöerna i landet.

Avsnittet berör också frågan om en ny, mer lågmäld rivningsvåg pågår, där förändringen sker stegvis och utan större offentlig uppmärksamhet. När omvandlingen inte är dramatisk utan administrativ riskerar konsekvenserna att bli svårare att överblicka.

Ett samtal om kulturmiljö, politiskt ansvar och om hur dagens beslut formar morgondagens livsmiljöer.

Medverkande i avsnittet:

Lars Anders Johansson, författare och journalist och styrelseledamot i Svenska Byggnadsvårdsföreningen

Malin Lernfelt, opinionsjournalist och tidigare styrelseledamot i Svenska Byggnadsvårdsföreningen.